Statens sjukssköterskeskola i Stockholm - en försöksskola

Kerstin Nordendahl, sedan 1920-talet verksam vid Kungl Medicinalstyrelsen som inspektris över sjuksköterskeskolorna, var den drivande kraften bakom skolans tillkomst. Hennes mål var en sjuksköterskeskola i statlig regi, som skulle vara ekonomiskt och administrativt oberoende av sjukhusen. Syftet var att vid denna skola kunna pröva nya undervisningsmetoder och kursplaner. 1939 realiserades denna försöksskola, där också blivande sjukvårdslärare från hela Norden gavs möjlighet att hospitera.

Statens SjuksköterskeskolaEn väsentlig nyhet som redan från början prövades vid skolan var undervisning i öppen vård. Härmed bröts den dåvarande sjuksköterskeutbildningens ensidiga inriktning på enbart sluten sjukhusvård.

Idén till detta hade Kerstin Nordendahl inhämtat under en studieresa till USA på 1930-talet.

När Astrid som Rockefeller-stipendiat besökte USA 1946-1947 intresserade hon sig speciellt för kliniklärarsystemet vid de amerikanska sjuksköterskeskolorna. Vid hemkomsten fick hon möjlighet att i april 1947 anställa den första klinikläraren vid Serafimerlasarettets kirurgiska avdelningar. Kliniklärarna medverkade till att skolans teoretiska undervisning kunde koordineras med undervisningen och praktiken på klinikerna.



Skolans speciallinjer

Från mitten av 1940-talet inledde statens sjuksköterskeskola ett samarbete med socialinstitutet i Stockholm. Härigenom fick årligen ett par elever vid skolan en specialutbildning för socialt arbete under sitt tredje och fjärde utbildningsår. Efter 4 års utbildning erhöll dessa elever både sjuksköterskekompetens och diplom från socialinstitutet.


De som utexaminerats med denna dubbelutbildning blev mycket eftertraktade på arbetsmarknaden.


I början av 1960-talet startade ytterligare två nya linjer vid skolan.


Den ena var en speciallinje för blivande lärare i hälso- och sjukvård. Inträdesfordran till denna postgymnasiala kurs var studentexamen. Nytt var samarbetet med Stockholms universitet där eleverna under tredje året skrevs in vid den samhällsvetenskapliga fakulteten och läste pedagogik. En del elever studerade även sociologi. Detta var första gången som sjuksköterskeutbildningen i Sverige fick universitetsanknytning.


Den andra speciallinjen gällde behovet av välutbildad personal till mentalsjukvården. Den snabba utveckling som skedde inom mentalsjukvården under 1940- och 1950-talen skapade behov av en utvidgad och fördjupad utbildning av mentalsjukvårdspersonal. Utbildningslinjen vid statens sjuksköterskeskola blev en påbyggnadskurs för mentalskötare, som härigenom erhöll sjuksköterskekompetens med specialutbildning i psykiatrisk sjukvård. Genom mentalvårdskurserna ökades markant antalet manliga studerande vid skolan. Astrid hade ett särskilt intresse för denna speciallinje och gladdes åt att skolan på detta sätt kunde medverka till en förbättrad utbildning.


Av skolpolitiska skäl avbröts emellertid försöken med de nya utbildningslinjerna redan 1967. Skolöverstyrelsen deklarerade angående den postgymnasiala linjen: ”Man kan inte skräddarsy en kursplan som ger mer teori, mindre praktik. Att vissa elever har gymnasieutbildning gör dem inte bättre manuellt skickade. De behöver ett normalmått av praktisk utbildning för att kunna bli assistenter åt läkarna på sjukhusen.” (Ur intervju i DN med skolrådet B. Gårdstedt den 28.2.1967). Uttalandet avslöjade den rådande synen på sjuksköterskeutbildningen och på sjuksköterskans yrkesuppgift. Tydligt var att skolpolitikerna inte tänkte tolerera en skola med en modern och progressiv undervisningsplan. Alla skolor skulle vara lika. Någon försöksskola behövdes inte. Konsekvensen blev att statens sjuksköterskeskola lades ner den 1 juli 1969.

skapad avWOF factory - 2018 © Gunborg O. Janzon